Girigheten är ju såklart något man egentligen tycker saknar charm...men jag väljer att se humorn i det istället. Det är lite som med Ghost nu...bara roligare att följa när gamla bandmedlemmar har stämt den (vad det verkar) giriga banddirektören som har köpt lägenhet för 20 mill trots att bandet enligt uppgift fortfarande haltar ekonomikst. Underbart när en Ibanez PS slås sönder och kastas till techen för att läggas ut på sajten istället för att slängas ut i publiken! 5500 dolares kostar den i två bitar, medan den listar 2850 kronor hos Crafton...
Jag är ett stort fan av Ace, det är lätt min favoritgitarrist...men samtidigt, Thayer lärde honom att lira sina solon inför turnén '96, så han kan ju grejorna fast spelar lite för bra. Peter Criss däremot är ju fullständigt rôten som vi säger här i stan...Eric Singer är ju vansinnigt bra i jämförelse, och sjunger ju som en gud.
Nyss hemkommen kan jag konstatera att det inte finns någon liveakt som bjussar på en saftigare show än Kiss... Konfetti i ett jämnt lager från golv till tak, bomber och granater, linbana, blod och eld. Ljudnivån var som när man spelar musik i bilen på lite för hög volym, och det lät rätt bra över lag. Paul Sternerts röst var åt helvette i början, men han skulle ändå försöka showa med den mellan två låtar...lät som en papegoja med stämbandsödem. Efter halvtid hämtade han sig dock och levererade rätt bra. Eugen Simonssons röst är fortsatt i mycket gott skick, och detsamma gäller Tommy boy. Eric Singer sjunger helt otroligt bra, och kommer till jobbet med en jevvla energi o lirar solitt rakt igenom. Även om jag är för ung för att kunna ha upplevt glansdagarna så är jag en nöjd kund. Jag hade gått dit imorgon också om de hade lirat. Man blir ändå glad över att ha varit där...skrattfezt helt enkelt.